One morning I woke up dead...

Jag mår illa. Jag måste lära mig äta bätte.
En dag i taget.

Jag inledde den här hösten med förhoppningar. Förhoppningar om lycka och kärlek och sådana där kladdiga grejer. Jag tänkte att "Nu, nu när jag börjar på en helt ny skola med helt nya människor och möjligheter så kanske jag kan träffa nån". Men tji fick jag. För patetiskt nog så är det det som allting handlar om för mig just nu. Jag är ensam, älskling, jag känner mig så fruktansvärt ensam. Inte på vänner, men på kärlek. Det har kommit till den gränsen då jag börjat fundera på om det är mig det är fel på, förstår du? Som att jag missat något som alla andra fattat. Jag känner mig äcklig och konstig. Det känns som om jag är misslyckad. Pappa burkar alltid säga att den sak som inte används har förfelat sin uppgift. Och precis så känner jag mig. Jag känner mig oanvänd, onyttjad (inte att förväxlas med outnyttjad) och därför värdelös. Jag känner mig som ett prydnadsföremål som kanske är fint att se på, där det står på hyllan, men som inte fyller nån egentlig uppgift. Jag känner mig som någon ingen vill ha. Är det så? Finns det verkligen ingen som vill ha mig? Eller hur är det, egentligen? Jag är mest insnöad i mig själv och kan inte riktigt fokusera.

Jag är rädd, också. Rädd för mig själv, vad som händer med mig, för saker jag trodde jag kunde kontrollera men som nu håller på att snurra iväg utan att jag märker vad som händer. Jag har börjat tänka tankar jag inte trodde jag någonsin kunde tänka och överväger alternativ som riskerar att förstöra mig. Och det skrämmer mig. Något är fel, älskling, någonting är väldigt fel med mig. Jag utkämpar ett fysiskt och psykiskt krig mot mig själv och jag är för rädd och för stolt för att be om hjälp. Jag vet inte ens om jag vill ha hjälp. Fast jag vet att jag behöver den. Vad ska jag göra? Jag vet inte vad jag ska göra.

och vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå

om du trollar bort mig långt från dig
och lurar hem mig med dina sämsta tricks
så får du mig ändå

och tror att du har tröttnat på mig
ring mig sen och ångra dig igen
så får du mig ändå

blås upp mig och stick hål på mig
och blås upp och stick hål på mig igen
så får du mig ändå

för vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
så får du mig ändå

I dina händer smulas jag som en brödkant

Här skriver jag allt jag inte orkar prata om.

Jag orkar inte prata om Baz-Ettan, jag orkar inte prata om Karro, jag orkar inte prata om min oro, min ensamhet, min ångest och min ilska. Om allt det där som jag har, precis som alla andra, men som man inte får säga högt. Om allt som "starka" människor förnekar att de har, eftersom "ångest bara är för fjortonåringar som står upp till halsen med svart färg och skärsår".

Idag är en dag då jag har känt mig ensam. Ensam på det sätt som kommer krypandes när du är mitt bland dem du älskar, när du väntar på bussen eller när alla har gått hem. Ikväll är en kväll jag helst inte hade spenderat själv. Men snart är det natt, och då ska jag sova. Sedan blir det morgon och skola och kaffe och skolföreställning och det är dags att vara glad igen. Och jag kommer vara glad.

 Jag har funderat en del om det här med förhållanden. Jag har varit singel (snigel) sen två år tillbaka nu, lite drygt. Och jag har sakta men säkert insett att jag är så van att vara det att tanken på ett förhållande skrämmer mig. Till döds. Jag vill vara obunden. Jag vill ha min frihet. Samtidigt så känner jag mig förskräckligt ensam och längtar efter kärlek så jag nästan börjar gråta. Men jag tror att jag är, om sanningen ska fram, mer kär i min frihet än vad jag någonsin varit i någon annan. Och det skrämmer mig också. Tänk om det aldrig går över? Tänk om min hjärna beslutar sig för att vara singel resten av mitt liv? Jag har aldrig riktigt lärt mig in i det här med förhållanden. Jag har aldrig stannat i ett förhållande länge nog för att få in rutinerna, bli bekväm och anpassa mitt liv. Jag har sprungit. Alltid. Alltid jag. Ingen har faktiskt någonsin gjort slut med mig, peppar peppar. Jag blir rädd och frusterad, ibland arg, och sen springer jag för livet. Jag kan skylla det på att jag är kräsen  eller vad fan som helst. Det är inte sant. Jag är rädd. Livrädd. Och jag hatar det.

Jag går runt som ett skal just nu. Dumheter dumheter.

Jag måste invänta framtiden innan jag kan börja fungera igen. Men den är så jävla långsam.

 Jag har ingenting i mitt huvud.

baby, please come back, there will be no more loving-attacks.